obsessedbyyou

Jag har tänkt, vilket suger. Jag har skrattat, vilket inte är kul längre. Jag har ätit, vilket inte är gott längre. Jag har levt, vilket inte känns längre. Allt känns bara så värde- och meningslöst! Det som irriterar mig mest är alla dubbla budskap man ska förstå, alla dolda meningar som man ska snabba upp, allt skitsnack om någon och sedan göra helomvändning, allt positivt... Ja, vad är positivt egentligen? Ur föregående mening kryper det fram en sanning. Jag vill blunda för den. Jag vill blunda för mycket. Hur länge orkar jag? Jag måste slå upp ögonen, det är helt klart! Men vågar jag? Ska jag analysera varje händelse, varje mening? Kommer jag först då att förstå allt? Varför kan det bara inte vara så enkelt att man pratar? Är så avundsjuk på en tjej på jobbet... Eller rättare sagt på hennes kille. Hon tänker så underbart när det gäller förhållanden, att det bara finns han för henne. Hon har gjort det länge och det är verkligen ingen tvekan om hur hon känner. Varför kan inte jag hitta en sådan person? Det kanske inte finns någon mer?

Nä, nu kan allt dra åt helvete! Kanske uppdaterar någon mer gång... Vi får se.