obsessedbyyou

Ja, så var det slut. Det är över. Nu går vi skilda vägar. Vi talar om att ses någon gång igen, men just nu känns allt bara så hopplöst. Hur kunde jag vara så jävla förhelvetes idiotiskt blind och dum?! Förtjänar vi inte varandra? Jag vet att jag har gjort dumma saker som kanske är oförlåtliga, men är jag ensam? Vad vet man egentligen? Ingenting känns det som... Idag har jag gått runt och varit död. Det enda som kan få mig att skratta är Top Gear. Älskar verkligen det programmet (notera att jag använder ordet ÄLSKAR). Det värsta är när jag ser henne, på bild eller i verkligheten. Då brister allt. Jag vill bara inte släppa taget om denna underbara människa som har gett mig så mycket att leva för! Jag förstår inte varöfr jag ska behöva stå ut med detta helvete!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag vill förlåta. Kan jag förlåta? Jag hoppas att det är som folk säger att "tiden läker alla sår", för annars kommer jag behöva livstids vård. Tänk om man kunde få det av sin favoritundersköteska... Det skulle vara livet! Just nu är jag bara så ynklig att jag skulle kunna skänka mitt liv till djävulen för att få vara med henne, för att få må bra tillsammans med henne. Men det kommer ju inte hända. Inget kommer att hända... Bara ett "adjö". Det är så illa att jag vill sluta andas. Försökte det igår, men det gick inte... Sjukt nog var jag villig att dö i hennes armar. Väldigt egoistiskt och taskig mot henne (och alla andra), men det kändes så underbart att få ligga i hennes famn och bli omhändertagen att det gärna skulle kunna få vara det sista jag upplever i mitt liv. Tänka sig att man kan bli så fäst vid någon!