obsessedbyyou

Det har varit en rätt bra helg. Träffat vänner och bekanta. Jag har badat och åkt ring efter båten. Jag har bastat och druckit öl. Det är så fridfullt och tyst ute vid sommarstugan... Och med tystnaden kommer tankarna. Jag har tänkt så förbaskat mycket på E. Försökt få ihop pusslet av ord och känslor, men det går inte. Jag har fortfarande kvar den där känslan att jag inte fått veta allt. Varför skulle hon ljuga? Jag vet inte. Om vi två längre inte är ett, vad har hon då att förlora? Kommer det fram att hon ljugit blir situationen så mycket värre! Då kommer tillitsmätaren falla ner på minus tio och att reparera den blir en livslång uppgift. Det känns verkligen hemskt att känna såhär! Jag kanske borde ställa alla frågor igen? Jag kanske borde visa henne att jag mår så himla dåligt av att känna såhär att jag bara måste få veta sanningen och därför fråga igen? Men det betyder väl inte att det kommer fram något mer än vad hon berättade förut? Nej, varför skulle hon ljuga förut? Frågan är bara varför jag känner såhär? Kände jag verkligen E eller hade jag bara fått för mig något?.. Jag vill bara slå in hennes nummer i mobilen och ringa. Inte bra... //Den sanningssvaga M